Eftersom det är ännu en sömnlös natt tänkte jag berätta om några minnesvärda spelningar jag varit på:
Justice Yeldham 29.10.2005
Justice spelade på Underjorden, i Gamlestan. Jag hade ingen aning om vem det var när jag åkte dit för att kolla, jag minns att jag skulle se ett annat band egentligen. Typ Agent Simple. Anyways.
Jag hade inga höga förväntningar när en ensam kille, iklädd gul t-shirt, går upp på scenen. Till min förvåning har han ingen mic, och heller inget instrument. Han har en glasskiva. Så börjar han.
Han trycker upp glasskivan mot ansiktet och mörjar munprutta. Glasskivan är en mic. Pruttet låter på olika sätt. Så börjar han bita i skivan.
Allt slutar med att skivan blir en liten liten bit, hela munnen blöder och Justice går av scenen. Jag har världens bästa bild från det, på en hårddisk som lämnat in handduken och satt sig på bänken.
Ni får istället se en video:
Comeback Kid, Bane, FC Five, Another Year, Smackdown 9.11.2005
Väldigt spontan tripp till Linköping, Skylten. Det var en eftermiddag jag satt hemma. Klockan var kanske fyra då vi bestämde oss för att åka. Ramon och Anders åkten från Göteborg, och mig plockade de upp i Borås. Vi fick åka snabbt, för vi var verkligen inte ute i god tid.
När vi kom fram till Skylten, en halvtimma efter det börjat, var det en lååång kö och banden hade inte börjat spela än.
Utanför i kön träffade jag Råban i The Smackdown och vi pratade en stund. Han hade lite bråttom för de var liksom vi sena.
När vi kom in i värmen denna novemberkväll var lokalen fylld till bredden. Alla var där. Speciellt alla som betydde något då. Minns tom. att Edson* var där ifrån Stockholm.
Jag tänker egentligen bara berätta om två av banden då det annars blir för långt, men det blir också om de två som var bäst.
Smackdown var ett av de första banden. Hade sett dem dagen innan, så det var egentligen ingen big deal. Det enda som var intressant med spelningen var hur Råban kunde ha samma fula trikåbyxor och samma svettiga jagvillvarahåkanhellström-tröja två kvällar i rad. Jag vill inte ens tänka på hur dåligt det satt på honom. Snälla, gör som alla andra, köp ett par Cheap Monday. De sitter iaf bra.
Annars var det väl en spelning precis som alla andra 1000 spelningar man sett med Smackdown. Samla gamla skämt, samma gamla hopp osv. Jag kanske låter negativ, men jag gillar det verkligen. Det är roligt att se på, och Råban är faktiskt rolig. Kul att han börjat med stand up.
Comeback Kid å andra sidan minns jag inget av, trots att jag var i det nyktra tillståndet. Jag minns bara att det var en spelning där jag fick jävligt bra bilder, bilder som också ligger på den trasiga hårddisken. Men som tur är har jag laddat upp 2(!) bilder i min gamla bilddagbok som jag tänker visa en utav.
Den är mest snygg för att det blev två ansikten istället för ett. Och för att det inte blev någon större rörelseorskärpa som det annars kan bli när man tar kort i en rörelse. Bara två ansikten.
Vad jag faktiskt minns från spelningen är att jag slutat lyssna något vidare. Jag ville ju bara ha bra kort.
*Som senare hade suttit och sms:at min bästaste bästa vän Tiina och berättat att hans ”värsta fiende” (jag) var där.
Jason Anderson 11.11.2005
Stenhammarsalen, konserthuset, Göteborg.
Där spelade han tillsammans med Kimya Dawson (Moldy Peaches-tjejen) och Tiger Saw som också gav två fina spelningar, men inte så bra att de beskrivs här.
Jason, han gav däremot en hejdundrandes föreställning. Det började med att han skällde ut oss för att vi bara satt och satt där nere på bänkraderna. ”Kom upp på scen istället” sa han. Så det gjorde vi, gick upp och ställde oss på scenen. Där började han berätta hur refrängen i låten han skulle börja med gick, och bad oss att hjälpa honom att sjunga den. Det gjorde vi.
Det var alltså ingen vanlig spelning alls detta. Det var mer som en lekstund med en person som råkade var lite känd. Att han lät alla vara med, istället för att titta, var verkligen jätteroligt. Och man fick bättre kort när man fick komma så nära inpå!
Att Jason sedan har så bra låtar är ett ännu större plus. De är verkligen glada och man kan verkligen inte låta bli att sjunga med. Hade jag gett betyg på spelningar, vilket jag inte gör, hade Jason fått 6 av 5 möjliga.
Traktor 21.04.2006
Rolig spelning i Rosa Huset, Hisingen (Smackdowns boende och replokal).
Huset var helt fullproppat och Traktor spelade tillsammans med Smackdown och Alarmaman.
Jag tänkte inte berätta så mycket om spelningen i sig, utan mer om sakerna runt om. Därför visar jag också bara den snyggaste bilden från kvällen och den blev på just Traktor. Men som sagt, fler band spelade.
Jag åkte dit med David och en tjejkompis till honom. Vi tog bussen ut till Bäckebol och vi var inte de enda på den bussen som hoppade av vid hållplatsen. Bussen tömdes.
Där inne bjöds det på bål. Jag måste erkänna hur förvånad jag blev då Smackdown faktiskt är ett sxe-band. Men bål fanns det. Bål med alkohol. Bål som min gamla väl Danny D snabbt hittade till.
Varje gång jag såg Danny blev han bara fullare och fullare. Tillslut kunde han knappt stå längre. Det var då han skulle ta Claes Ohlsson-spannen med bålen i och hälla över sig. Japp, ordagrant hälla över sig.
Det var då som husets ägare bad honom att åka hem. Jag minns att jag och Pete fick hjälpa honom hem. Sedan fick vi hjälpa honom att spy i Lejontrappan. Och så åkte jag hem. Min kväll kändes som avslutad.
Solander 28.04.2006
Jag hade aldrig i hela mitt liv hört Solander när jag kom till Fängelset i Göteborg. Jag hade ju bränt mina sista 70 kronor för att se Hello Saferide. Gud så glad jag blev när jag istället fick kolla på Solander som förband. Jag måste ha haft världens största leende på läpparna.
Att sångaren sedan kan vara en utav de snyggaste killarna jag sett bidrog ju också till mitt leende, och gud vad jag tittade. Solander. Det var allt jag kunde tänka på när jag gick hem sedan på natten.
En sådan där spelning som verkligen satte spår.
Puss alla. Nu vet ni lite mer.
En och en halv månad snart i Nice. Det lunkar på. Inte hört från Pub Thor än om jobbet. Inget annat jobb heller. Börjar tröttna. Måste få något att göra på dagarna.
Det är ingen som vill kommentera min dagbok så vilken jävla anledning finns det att skriva? Kan någon svara på det?
Idag var jag och Anders de där personerna som man bara vill skjuta i huvudet när man ser dem på stan. Vi var uppe klockan sex och gick en rask morgonpromenad. Det var faktiskt det skönaste på länge. Visst var det lite jobbigt i slutet, men vill man vara fin får man lida pin.
Cocaine Kate?




