Idag så struntade jag i Kelly’s för att träffa en kille. Det kunde jag inte tala om för Anders, så han fick höra att jag surade för Rumpan Bar. Så var det egentligen inte. Men i alla fall.
Det var med en pirrig mage jag hoppade på bussen som 18.55 skulle släppa av mig inne i stan. I min hjärna bråkade nervösa farhågor och pirriga förväntansfulla tankar. Skulle han stå där och vänta på mig? Skulle jag få en kram? osv…
När bussen är framme och jag kliver av märker jag genast att mitt klädval för dagen inte var det bästa. Shorts och strumpbyxor var jättekallt. Dumma mig. När jag var framme hos killen som vi kan kalla V hackade jag redan tänder. Men jag fick en kram, och med ens blev hela min kropp varm och sådär pirrig igen.
Vi började gå mot Drottningtorget för att hoppa på en vagn mot Underjorden, och turen var idag på vår sida. Genast kommer det en vagn som kan ta oss till rätt ställe. Jag slipper att frysa! Vi åker de två hållplatserna det är, och hoppar av för att gå den sista lilla biten mellan husen.
Jag och V ser till vår stora förvåning att det inte alls är mycket folk. Vill ingen se Sista Sekunden? Helt förvirrade slår vi oss ner i en trasig soffa, efter att betalat inträdet på ynka 50 kronor. (Det är var en riktig spelning ska kosta).
Vi kollar om det kommer mer människor, i väntan på det första bandet. Det verkar inte vara en ljus framtid för Sista Sekunden. Lokalen är näst intill folktom då första bandet börjar spela.
Det var en kille som med hjälp av fyra kasettbandspelare gjorde ljud. Hela tiden flög tankarna runt ljuden, och det var speciellt ett jag la på minnet. Det lät verkligen som i ett lyhört hus där en rörmockare på någon våning bankade på rör. Det var mysig mysik, men både jag och V höll på att somna.
Mellan band 1 och band 2 slog vi oss ner i den så kallade lobbyn igen. Lokalen hade nu börjat fyllas med folk, men det var långt ifrån många där.
Band två var ett band från Skåne som kallade sig Fy Fan! Synd att påstå att det var min kopp med te, eller att det var ett tacksamt band att ta kort på. Sångaren stod mest hela tiden med ryggen med publiken och ljuset är knappt något att tala om. Finns nog bara två ord om det: Fy fan.
Band tre var egentligen inte något band. Det var en anarkisttjej från usa som spelade gitarr och sjöng på ett läskigt vis. Båda jag och V blev helt mållösa. Det var inte det finaste, men åh så speciellt. En låt som satte sig direkt var den hon också spelat för poliserna i fängelset i Norge.
Så var det dags för väntan igen. Jag och V satte oss i soffan igen. Lokalen som först nästan var folktom var fylld till bristningsgränsen, kändes det som. Folk ville såklart se Sista Sekunden!
De som varit där ett tag hade börjat bli rejält fulla och två hade somnat. FINT.
Bandet som spelade efter anarkisttjejen går inte riktigt att förklara med ord. Jag tror att man var tvungen att se det för att förstå hur något så litet kan vara så stort. Men för er skull ska jag försöka.
Det var två medelålders män, ett bord, en stol, en mikrofon och x antal andra apparater. Och så hade de en stor vit skärm om de visade film på. I takt med filmen skapade de olika ljud. Gick filmen snabbt, var ljudet snabbt och tvärt om. Underbart var det, och jag blev alldeles till mig.
Efter lite mer väntan blev det dags för Sista Sekunden. Detta skånska band, gjorde tillsammans med V min dag. Det var hopp, det var skrik, det var energi som skulle kunna spränga ett kinderägg i 1000 bitar. Bilder blev nog bra. Hoppas jag i alla fall.
Tyvärr var allt lite försenat, så jag hann inte att se hela Sista Sekunden, men kvällen var bra ändå. Jag satte mig på 6:an hem och tänkte på V. Min mage pirrade fortfarane och jag visste inte riktigt hur jag skulle smälta en sådan här dag. Kunde inte bli bättre, tror jag inte.
På bussen hem skickade V ett sms till mig, och nu tänker jag somna med ett leende på läpparna. Bilder får ni se i morgon. Orkar inte läsa igenom, så eventulla slarvfel får ni räkna med.
Natti.
JOPPJÄVEL