jopsys residens

En och en halv månad snart i Nice. Det lunkar på. Inte hört från Pub Thor än om jobbet. Inget annat jobb heller. Börjar tröttna. Måste få något att göra på dagarna.

Jag lever bara när Anders inte jobbar. När han är på jobbet ser mina rutiner ut så att jag vaknar runt två, går kanske upp ur sängen runt fem och har kanske klätt på mig när Anders kommer hem sju. Sedan går vi och lägger oss tio. Men så finns det de bra dagarna också då jag lagom till att Anders kommer hem har hunnit att laga mat och att städa. Så vill jag ha det hela tiden.
Men nu ligger jag bara och är arg på Frederick som aldrig ringer och erbjuder mig ett jobb.

Jag känner att jag håller på att dö och min kreativitet håller på att dö med mig. Jag är så instabil att jag skrattar och gråter av ingenting. Jag gråter nästan hela tiden. Till och med till Scrubs.

Jag saknar Sverige. Eller nej, jag saknar min medicin. Jag trodde att jag skulle bli så lycklig här nere och inte skulle behöva den, men Ann-Britt hade rätt. Så länge jag är deprimerad kommer jag aldrig att kunna ta mig ur det utan hjälp. Nu har jag varken henne eller mina små fina, vackra, vita piller.

Nu är det inte så att jag hade något val att sluta eller inte. Jag fick hemska blödningar och mamma trodde att jag hade cancer. Läkarna sa ”OK, du kan åka nu, det ser fint ut” efter tre besök och test på alla olika sorters vis. Det var två dagar innan jag skulle flytta. Då hann jag inte få ny medicin heller.

Och jag är så naiv. Jag vill bara handla saker. Blåsa pengar. Få nytt. Tror hela tiden att får jag det, så blir jag lycklig. I en minut eller två. En timma. Kanske en dag. Aldrig för alltid. Jag hittar alltid något nytt jag vill ha.

Jag ska försöka sova nu. Och tänka på hur underbar Anders är. Ska pussa lite på honom och krama honom. Måste ladda upp för i morgon.

Natti.
________________________________________________________

REKLAM BIIILDER

Kommentera, mutthafukkas!!!